Jagad...
Bestämde mig igår för att ta upp träningen igen. Ja jag har rört mig lite med att "jaga" runt efter en innebandy boll några gånger med grabbarna. Har alltid trott att om man hade mer tid, kommer man träna mer... Men så fungerar det inte för mig. Har ju haft det lite lugnt på arbetsfronten ett tag och haft hur mycket tid som helst att hålla igång. Men de e så lätt att säga till sig själv, - Jag tar det sen..
Men som sagt fick jag lite fart på mig igår kväll. Satte mig på cykeln och trampade loss en halv timme följt av lite magövningar.
Idag kom uppföljaren då jag åkte upp till spåret för ett varv i 5:an. Jag känner mig själv ganska bra vid de här laget och vet att jag inte bara kan springa som en vanlig människa, utan måste tävla mot något. Om de inte finns folk ute, så blir det en ekorre, fågel eller en inbildning att det finns en människa framför mig som måste passeras. O så kommer man hem, kastar skorna i ett hörn och skäller ut alla som kommer i ens väg.
Men idag skulle de bli annat var de tänkt :) Måste klocka mig själv men jag skulle ta de piano. Började bra med ett lugnt o fint tempo. Kom ikapp en dam som sprang med 1:ans växel i, men jag höll mitt tempo och ökade inte. De var ju framsteg.. 2.5 km avklarat, och lätt harmoniskt tassade jag fram i skogen. Sen kom vi (jag och mina skor) fram till ca 3 km... Nu hade spåret vänt så att man var på väg "hem"... Kände ett gruskorn i höger sko... Börjar bli förbannad på att min Ipod är trasig och måste lyssna på den härliga naturen... Ett tag senare stod jag brevid bilen hopvikt kollandes på klockan hur fort det gick. Bra tid, men jag kommer inte komma ihåg den till nästa gång. För jag kom hem tog av mig skorna, plockade ut gruskornet som flög i en fin båge över altan. Efter de flög höger följt av vänster sko in i de mörka hörnet! Letade runt för att skälla ut någon, men hade ingen i närheten. De blev Linda Bengtzing som fick ett - Håll käft!, där hon sjöng i radion i köket.
Nä, de blir till att hitta en sport som man kan ta ut sig utan att man märker det. De e de som är bra med lagsporter. Länge leve de!
Men som sagt fick jag lite fart på mig igår kväll. Satte mig på cykeln och trampade loss en halv timme följt av lite magövningar.
Idag kom uppföljaren då jag åkte upp till spåret för ett varv i 5:an. Jag känner mig själv ganska bra vid de här laget och vet att jag inte bara kan springa som en vanlig människa, utan måste tävla mot något. Om de inte finns folk ute, så blir det en ekorre, fågel eller en inbildning att det finns en människa framför mig som måste passeras. O så kommer man hem, kastar skorna i ett hörn och skäller ut alla som kommer i ens väg.
Men idag skulle de bli annat var de tänkt :) Måste klocka mig själv men jag skulle ta de piano. Började bra med ett lugnt o fint tempo. Kom ikapp en dam som sprang med 1:ans växel i, men jag höll mitt tempo och ökade inte. De var ju framsteg.. 2.5 km avklarat, och lätt harmoniskt tassade jag fram i skogen. Sen kom vi (jag och mina skor) fram till ca 3 km... Nu hade spåret vänt så att man var på väg "hem"... Kände ett gruskorn i höger sko... Börjar bli förbannad på att min Ipod är trasig och måste lyssna på den härliga naturen... Ett tag senare stod jag brevid bilen hopvikt kollandes på klockan hur fort det gick. Bra tid, men jag kommer inte komma ihåg den till nästa gång. För jag kom hem tog av mig skorna, plockade ut gruskornet som flög i en fin båge över altan. Efter de flög höger följt av vänster sko in i de mörka hörnet! Letade runt för att skälla ut någon, men hade ingen i närheten. De blev Linda Bengtzing som fick ett - Håll käft!, där hon sjöng i radion i köket.
Nä, de blir till att hitta en sport som man kan ta ut sig utan att man märker det. De e de som är bra med lagsporter. Länge leve de!
Kommentarer
Trackback
